en valköpares upplevelser

Vi var från början relativt normala, både Ubbe och jag. Vi körde Volvo, det är normalt, vi hade varsin häst vilket är hyfsat normalt, vi bodde i en trevlig lägenhet i Täby: synnerligen normalt. Ni ser att vi var relativt normala. Då. Sen hände någonting. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad men med facit i hand kan vi väl ändå konstatera att någonting hände. Det kan vara när Ubbe och jag ville bli vi "på riktigt" och vi skulle bli tre i vår lilla familj. Jag hade som vanligt bestämt mig. Och hade en klar bild av hur tillskottet skulle vara. Problemet var bara att Ubbe gjort detsamma. Bestämt sig alltså. Och som vanligt hade vi liksom bestämt oss lite var för sig och när vi sedan tänkt igenom hela händelseförloppet då, DÅ, delger vi - normalt sett - den andra. Detta blir - normalt sett - inga problem eftersom jag oftast bestämt mig lite mer än Ubbe och han är ganska lättmanipulerad. Han begriper dessutom sällan att hans nya vilja är min ordinarie så jag tror inte han lider nämnvärt. Hur som helst. Tillskottet var leveransklart till november, till min födelsedag. Jag hade sett ut en underbar hanvalp med finfin härstamning, pappan var polishund och mamman vacker som en dag. En alldeles egen schäfer. Kan det bli bättre? Här gick våra drömmar lite isär, det visade sig att Ubbe också gjort efterforskningar och lyckats hitta en alldeles förstklassig hanvalp. Dock inte av rasen Tysk Schäferhund utan av hundraser papillon. Papillon! Vafan är det? En tuss i snöre? En förväxt insekt? En angoraråtta? Jag åkte, motvilligt, med till kenneln. Där visades hunden upp i en valphage tillsammans med sin syster. Ok, ganska söta, absolut. Men inte som en schäfer. Fattar ni skillnaden! Papillon vs schäfer... ju längre jag satt i valphagen desto sötare blev råttorna. Och ni som haft mig som valpköpare kan nog intyga att jag kan sitta en stund i valphagen. Efter fyra timmar kom Ubbe in i rummet där valphagen var placerad och tog tag i min överarm. Sedan drog han mig, utan att säga ett enda ord, ut ur både valphagen och rum och hela vägen in till köket där övriga satt och drack kaffe. De måste ha druckit ofantliga mängder kaffe på fyra timmar. Ansiktsdragen var spända, axlarna nedsjunkna och samtalsämnena verkade ha ebbat ut för länge sedan. Det märkte jag liksom inte då utan det gick upp för mig senare. Jaja, jag hade i alla fall lite att prata om så nu pratade vi och drack kaffe. Underbart gott, jag åt också upp ett helt paket Singoalla, vad är det med det när man fikar i fyra timmar? Kennelmamman Anita ville nog bli av med oss, framförallt mig, efter att ha suttit i åtta timmar och druckit kaffe. Hon ville också visa valparnas moder. På en av stilarna låg en liten hund, stilla som den var död, och i princip hårlös. Turligt nog hade jag svalt ned det sista av kaffe och Singoalla. Annars hade jag storknat. Detta var alltså det värsta jag sett i hela mitt liv. NU blev det fart på mig. Tack och hej. Gott kaffe. Vi hör av oss. Jag var med ena foten i skon och den andra på god väg. Då betalar Ubbe handpenning. Handpenning! SÅG han inte hur hundfan såg ut??? I bilen på väg hem var stämningen tryckt. Jag sa ingenting. Absolut ingenting. Tills det sprack för mig. Jag började storgråta. "Den är ju så fuuuuul" hulkande jag fram. "Tycker du" hasplade mannen utan estetisk ådra fram. Tycker du? För mitt inre öga såg jag schäfervalpen. Så välskapt. Så vacker. Eftersom Ubbe nu blev lite besviken på mig sa han att han tyckte vi skulle låta bli att genomföra hundköpet. Men då kände jag att eftersom vi ändå hade betalt handpenning på 500kr kunde vi lika gärna köpa jycken. När vi hämtade valpen hette den Careover's Fonzie. Men efter att han blev åksjuk och kräktes i min hand blev han Pappi och mammas älskling. Vi var oskiljaktiga, Pappi och jag. Det dröjde inte länge innan vi hade en liten pappidarling till i familjen. Jappanesen. Sötast i världen. Så här långt kanske vårt hundliv fortfarande är att beteckna som relativt normalt men åren gick och vi, nåja, jag började längta efter en hund till. Papilloner är gudomliga. Valparna himmelska. Sötare än sötaste socker. Så också Jaspis naturligtvis. Det vi inte visste om lille Jappanesen var att han var sprungen ur en mycket enveten, stark och inte helt medgörlig härstamning. Modern fick lov att flytta eftersom hon terroriserade hela familjen med sina idéer. Hon lyckades även bita sin uppfödare så när vi skulle hämta Jappanesen såg det ut som om uppfödare Harriet gått en rond mot självaste Mike Tyson. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: ALLA BORDE HA EN PAPILLON! Ingen eller inget kan vara gulligare, roligare eller mer älskvärt! Vi har väldigt svårt att tänka oss en tillvaro utan minst en av dess franska ädlingar i vår familj. Det kan vara så att när man börjar längta efter en cane corso har man i de flesta människors ögon upphört att vara normal. Någonting av sanning, om så bara ett korn, kan också ligga i det. Har ni sett en cane corso? Det är stora, grova och skräckinjagande typer. De har ett sjujävla skall och blicken avslöjar att man inte bör reta dem alltför ingående. Efter att i ett par år läst, längtat, sökt rätt cane corsomamma fann vi Mamarazza's och den fina Strega. Strega blev så småningom havande och när hon fött barnen fick vi efter fem veckor komma på besök för första gången. Väl framme i Ösmo och hos familjen Hamberg såg vi ett gäng cane corso. För er som glömt vad jag nyss skrev om cane corso rekommenderar jag att ni läser ovanstående stycke igen. Och dubblar gånger fem. Eftersom kennelpappa Conny nu hade släppt ut alla fem bestarna ur hundgården så att vi fick hälsa ordentligt. Trots att jag var riktigt välvilligt inställd och trots att Ubbe inte är så lättskrämd ville vi båda kasta allt vi hade för händer och vräka oss in i bilen. Och köra ut från gården bort från Ösmo och lämna hela jävla söderort bakom oss. Vi behärskade oss. Vi överlevde. Vi fick kaffe och kakor och lite information om modern och valparna. Så äntligen skulle vi få se dem. Barnen. Saba. Ner i källaren där Strega med valpar höll till. Strega var inte där. "Sätt dig hos valparna du" sa Pia. "Jag ska bara hämta en grej". Jag dök in, kastade mig på golvet. Ålade mig. Smekte och kysste. Jag var i paradiset. Tills mamma Strega kom. Stor. Svart. Brutal. Jag satt nu absolut blixtstill. Andades med stor försiktighet. Strega bredvid mig. Stilla. Luktade mig i ansiktet, i örat. Jag kunde känna hennes lite sträva, skäggiga haka och varma andedräkt mot min kind. "Kom nu för helvete tillbaka, människa" tänkte jag om Pia. Lite oroväckande tyckte jag det var att jag satt i Stregas valphage mellan henne och valparna utan att kennelmamma Pia var på plats. Då skedde miraklet. Har ni sett Ferdinand på julafton? Slicken på matadorens bröst? En sån kyss fick jag rakt över hela ansiktet. Kändes väldigt bra. Jag var accepterad. Då kom Pia. "Ja vad bra, du har träffat Strega"! Första tiden med Saba var himmelsk, ljuvlig och lätt. Snällare flicka finns inte. Alla hundar gick det så fint och lätt att leka med. Tills hon blev ett år och började utveckla den mer utpräglade Cane Corsohumorn. Denna speciella typ av humor uppskattas inte av andra hundar. Nej, man kan nog påstå att andra hundar försöker undkomma med livet i behåll. Inte för att Saba var arg eller elak, tvärtom, men hon älskar att öppna sitt väldiga gap och liksom försöka få in hela den andra hunden däri medan hon sakta klämmer till. Hårt. Vi insåg att vi var tvungna att skaffa en lekkamrat till Saba. En likasinnad. "Tvungna"…säkert. Nästa gång vi köpte hund var sockerpinglan Peggy. Då drack vi också kaffe och åt kakor. Ubbe dricker ju inte kaffe. Eller äter kakor så han tycker alla aktiviteter som inkluderar just kaffe och kakor är fruktansvärt långdragna. Efter ett par timmar, vi har blivit mycket tidseffektiva genom åren, tröttnade både Ubbe och Pia på mig och när jag var på toa(efter allt kaffe) valde de valp. Först när beslutet var fattat fick jag komma ut. Jag hann knappt tvätta händerna innan de hade bestämt sig åt mig. Men vilket bra beslut! Jag avgudar min Peggy! Peggy avgudar också Saba och njuter av hennes humor. Peggy å sin sida har sin egen speciella lekstil som i stora drag går ut på att reta ihjäl sin motståndare samt hugga densamma i hälsenorna. Jaspis avskyr dem och han uppskattar inte dessa ohygieniska bestars opolerade stil. Med stort förakt inför så primitiva individer med deras okultiverade bordsskick styr han dessa flickor med järnhand. Dock kan han i svaga ögonblick lägga sig nära och njuta av närvaro och snarkningar. Ibland till och med leka. Det bästa med dem är när han väntat med att gå fram till sin mat till dess att tjejerna är klara. DÅ går han sakta fram till sitt fat och äter med stor njutning, sakta, sakta medan han hela måltiden igenom har koll på att de tittar på honom, att de dreglar och att de lider. Vill ni förbli normala måste jag avråda från att skaffa hund. Detta kan nämligen ha en förödande effekt på vad som kan betraktas som ett normalt liv. Det inverkar också menligt på allt form av samliv samt ruinerar era möjligheter att umgås med människor som envisas med att klä upp sig. Kram från ridfröken.